Varför används inte syntetiskt hår vid hårtransplantation?

Varför används inte syntetiskt hår vid hårtransplantationer, frågas det. Låt mig svara med en motfråga. Varför skall man någonsin överväga att perforera huden med små strån av konstgjort material, som aldrig kan växa, men som kommer att slitas och i värsta fall brytas strax under hudytan?

Är de kala ytorna för stora för att man skall överväga hårtransplantation, fungerar det bättre med hår på nät eller tunn platta,  som fästs mot skalpen med ett vävnadsvänligt, syntetiskt lim. Man kan sporta, bada, kamma sig, men även en sådan lösning kräver underhåll och så småningom utbyte när håret slitets.

Är ytorna små finns det med stor sannolikhet tillräckligt med naturligt eget hår att omfördela. Den lösningen är överlägsen insättning av konstgjorda hårstrån, ur alla synviklar, bildligt och bokstavligt.

Under 70-talet och en bit in på 80-talet fanns syntethår på den svenska marknaden. Inga seriösa kliniker befattade sig med tekniken, och efter ett antal anmälningsfall förbjöd Socialstyrelsen vid vite kliniker att inplantera ”konsthår”.

Sedan kom ett italienskt företag med en produkt, som påstods vara helt inert, dvs inte utlösa någon vävnadsreaktion. Jag gissar att man genom lobbyverksamhet lyckades utverka en EU-certifiering för sin produkt, och därmed kan den inte stoppas legalt i Sverige. Jag har sett ”offer” för tekniken. Även om dessa hår inte utlöser en så kallad främmande kroppsreaktion, kan bakterier leta sig ner längs strået och skapa microinfektioner. När stråna bryts sker det inte sällan strax under ytan. Vi har ägnat åtskilliga timmar åt att försöka fiska upp resterna för att få en irriterad hud att läka ut.

Har jag varit tydlig nog?